Bildgalleriet är tomt.

I naturen finns kalciumkarbonat i många former, i kalksten, krita, marmor och av biogenform i snäckskal, pärlemor (alltså insidan på vissa snäckskal), i naturliga pärlor och i äggskal. Kalciumkarbonat påvisas med syra exempelvis med några droppar ättika som får koldioxidgas att frigöras, vilket syns som gasbubblor. När koldioxid sprutas in i kalkvatten, en vattenlösning av kalciumoxid i form av kalciumhydroxid, bildas svårlösligt kalciumkarbonat. Den reaktionen används också för att påvisa koldioxid.

Bild: Kalkvatten grumlas utav koldioxid och blir till kalciumkarbonat (CaCO₃).

(https://98mar09.blogspot.se/2012/09/5-sma-labbar.html)

Om man tillsätter ett överskott av koldioxid skulle kalciumkarbonatet åter lösa sig till kalciumvätekarbonat. Då får vi en klar lösning precis som med det klosyrade vattnet. Om kalciumkarbonat upphettas till mycket höga temperaturer avges koldioxid och det bildas kalciumoxid. Om man sedan löser kalciumoxiden i vatten bildas kalciumhydroxid och stora mängder värme avges vilket syns på det vatten som dunstar och på att temperaturen på termometern stiger över 90 ⁰C. Inom byggkemi kallas detta ”att släcka kalk”. Koldioxidgas gör stor nytta, utan den klarar sig inte livet på Jorden. Gasen kan hittas på många håll i vardagen. Därför är det i princip fel att se gasen som destruktiv. I rätt mängd är gasen till nytta och är en förutsättning för livet på Jorden.

Bild: Här är en av bygglärarna i full gång med att släcka kalk.

(https://dayviews.com/kaustiksoda/517235983/)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckQlhaWmJNNU90OUk/view?usp=sharing