Bildgalleriet är tomt.

Shannon och Weavers kommunikationsmodell har nu några år på nacken och kritiseras idag för att den inte belyser alla aspekter av kommunikation. Modellen visar inte hur mycket av budskapet som sändaren verkligen uppfattar. Den berör inte heller hur skillnader mellan olika individer leder till att kommunikationen inte når fram. Shannon och Weavers modell visar endast hur ett budskap förs från sändare till mottagare och vise versa. Idag vet vi att kommunikation inte enbart handlar om att överföra ett budskap, utan lika mycket ur medmännsklig och social synvinkel. Vi får inte reda på varför vi kommunicerar med andra människor. Kritiken riktar sig också mot den rent tekniska överföringen av ett budskap mellan sändare och mottagare, ett ensidigt förhållande där sändaren endast påverkar mottagaren utan att få ett utbyte av kommunikationen. Varför används då fortfarande Shannon och Weavers modell än idag? Svaret är att den fortfarande är enkel att förstå sig på och samtidigt beskriver kommunikation på ett konkret sätt.

Bild: Enkelheten hos Shannon och Weavers kommunikationsmodell gör att den fortfarande är aktuell.

(https://www.socialamedier.net/kommunikationsteorier/)

Shannon  och Weaver identifierar tre problemnivåer vid studier av kommunikation:

Nivå A (tekniska problem) - Hur exakt kan kommunikationssymbolerna överföras?

Nivå B (semantiska problem) - Hur noggrannt utrycker de överförda symbolerna den betydelse som önskas?

Nivå C (effektivitetsproblem) - Hur effektivt  påverkar den mottagna betydelsen beteendet på ett önskat sätt?

Shannon och Weavers kommunikationsmodell utvecklades ursprungligen i syfte att förklara de tekniska problemen på nivå A eftersom de är enklast att förstå. De semantiska problemen på nivå B är också relativt lätta att identifiera men däremot mycket svårlösta. Exempelvis kan de sträcka sig från betydelsen av ord till att en icke engelsktalande ryss ska se en amerikans nyhetsfilm. Shannon och Weaver anser att meddelandet som sänds inrymmer själva betydelsen vilket föranleder att en förbättring av kodningen också förbättrar den semantiska noggrannheten. Det som man inte ska bortse i från är de kulturella faktorerna i arbete som inte tas upp i modellen, dvs. betydelsen ligger lika mycket i kulturen som i själva meddelandet. Effektivitetsproblemen på nivå C kan tolkas som att Shannon och Weaver ser kommunikation som manipulering eller propaganda. Exempelvis att  sändaren har kommunicerat effektivt med mottagaren eftersom mottagaren reagerar på det sätt som sändaren vill att mottagaren ska göra. Shannon och Weaver menar vidare att dessa tre nivåer inte är som vattentäta skott utan är besläktade och ömsesidigt beroende av varandra och att deras kommunikationsmodell fungerar lika bra på alla nivåer trots att den utformades för nivå A. Kommunikation ska således studeras på samtliga tre nivåer för att öka vår förståelse för kommunikationsprocessens noggrannhet och effektivitet.

Källan i Shannon och Weavers modell kan ses som beslutsfattaren, den som beslutar vilket meddelande som ska sändas, eller snarare väljer ett meddelande ur en uppsättning möjliga meddelanden. Det meddelande som väljs omvandlas sedan av sändaren till en signal som sänds genom en kanal till mottagaren. Exempelvis är kanalen för en telefon en ledning, signalen är den elektriska strömmen i ledningen och sändare och mottagare utgör själva telefonerna. I ett samtal är vår mun sändare och signalen färdas med de ljudvågor som som passerar genom luftens kanal, där vårt öra är mottagaren. Den enda av termerna i Shannon och Weavers modell vars betydelse inte direkt framgår utgörs av termen brus. Brus kan vara allt som läggs till signalen mellan sändare och mottagare. Några delar i modellen kan ske mer än en gång, exempelvis när vår mun sänder ett meddelande till apparaten som i det ögonblicket agerar mottagare och blir sedan sändare och sänder sigalen till vår apparat som tar emot signalen och sedan sänder den via luftten till vårt öra.

Däremot finns det en term i Shannon och Weavers modell som inte omedelbart blir tydlig och syftar på brus. Brus är allt som tillkommer till signalen mellan sändning och mottagning och som inte avses av källan. Det kan handla om ljudförvrängning eller knaster på en telefonledning, statiskt brus i en radiosignal eller en tevebild som snöar. Det här var Shannon och Weavers främsta intresse och då speciellt brus på nivå A. Brus omfattar således alla mottagna signaler som inte sänts av källan eller allt som försvårar avkodningen av den tilltänkta signalen. Exempelvis kan en bekväm stol under en föreläsning utgöra en bruskälla eftersom vi inte bara tar emot meddelanden med våra ögon och öron. Tankar som är av mer intresse än föreläsarens ord utgör också brus. För att kunna lösa problem på nivå B måste brusbegreppet på nivå A utvidgas. Skillnaden består i semantiskt brus (nivå B) och tekniskt brus (nivå A). Definitionen av semantiskt brus är all förvrängning av betydelsen som sker i kommunikationsprocessen och som inte är avsedd av källan men påverkar mottagningen av meddelandet vid sin slutgiltiga destiation.Sändarens avsikter blir således alltid förvanskade av brus oberoende av om det orsakas av kanalen, publiken, avsändaren eller själva meddelandet. Det här blir en begränsning av den mängd information som kan sändas i en given situation eller vid en given tidpunkt.

Ett ytterligare begrepp som  är nära släkt med informationsbegreppet är redundans. Redundans är det som går att förutsäga eller det konventionella i ett meddelande. Dess motsats kallas entropi och får då betydelsen av låg förutsägbarhet. Ett meddelande med låg förutsägbarhet kan sålunda sägas vara fullt av information medan ett meddelande med hög förutsägbarhet inte innehåller så mycket information. Om vi som exempel möter en kompis på gatan och säger "hej" handlar det om en hög förutsägbarhet då det förväntas att vi säger hej till våra vänner och ett redundant meddelande. En viss mängd redundans är dock nödvändigt för att kunna kommunicera i praktiken. Exempel på detta är det engelska språket som är redundant till 50 procent, vilket innebär att vi kan utelämna cirka 50 procent av orden och ändå ha ett tillräckligt användbart språk för att förståeliga meddelanden kan sändas. Redundans kan användas som ett tekniskt hjälpmedel i noggrannheten i avkodning och möjliggör kontroll av felaktigheter. Att säga "hej" på gatan är alltså detsamma som att sända ett mycket redundant meddelande men och andra sidan så finns det inte heller några kommunikationsproblem som behöver lösas. Det finns inte heler något brus, vi vill inte sända ett entropiskt innehåll och publiken är mottaglig. Vi ägnar oss åt fatisk kommunikation som uttrycker sällskaplighet. Vårt "hej" kanske inte ändrar eller utvecklar relationen, men att inte säga "hej" skulle sannolikt försvaga den. Det är socialt nödvändigt att vi säger "hej". Fatisk kommunikation är i sin tur mycket redundant då det ju handlar om redan etablerade relationer och inte ny information i det här sammanhanget.

Likaså är konventionellt beteende och ord vid möten människor emellan, exempel att säga "hej", är fatisk redundant kommunikation som befäster och stärker sociala relationer som vi kallar artighet. Exempelvis kan en mycket konventionell konstform som folkmusik utföra en fatisk funktion. Vad kan vara mer redundant en refrängen i en folkvisa, men när vi sjunger den befäster vi vårt medlemsskap i just den gruppen eller subkulturen. I vårt samhälle identifieras subkulturer för tonåringar enligt den typ av musik de tycker om eller de danser de ägnar sig åt. Det viktiga är att det är användningen av konventionella, redundanta aspekter av musiken eller dansen som bestämmer och bekräftar medlemsskap i gruppen. Individuella variationer  är endast tillåtna inom konventionens gränser, med andra ord entropiska, orginella element accepteras endast inom formens redundans. Slutligen erbjuder redundansen oss unika insikter i den mänskliga kommunikationsprocessen eftersom det möjliggör att vi kan sätta mycket olika element i relation till varandra. Begreppet kanal är enkelt att definiera eftersom det utgör det fysiska medel med vilken signalen överförs. De främsta kanalerna är ljusvågor, ljudvågor, radiovågor, telefonledningar, nervsystemet med flera. Ett annat begrepp är ett medium som definitionsmässigt är tekniska eller fysiska medel för omvandling av meddelandet till en signal som kan överföras via kanalen. Ett mediums teknologiska eller fysiska egenskaper bestäms av den kanal eller de kanaler det kan använda. Dessa kanaler bestämmer sedan det urval av koder med vilka de kan sända. Medier kan delas in i tre huvudkategorier:

1. Framställande medier: rösten, ansiktet, kroppen. De använder det talade ordets "naturliga" språk, ansiktsuttryck, gester med mera. De kräver kommunikationsnärvaro, eftersom vi är mediet, de är begränsade till det aktuella ögonblicket och de producerar kommunikationshandlingar.
2. Återgivande medier: böcker, målningar, fotografier, skrift, arkitektur, heminredning, trädgårdsskötsel, osv...Det finns många andra medier som utnyttjar kulturella och estetiska konventioner för att skapa någon sorts "text". De är återgivande och kreativa. De producerar en text som kan registrera medierna i kategori 1 och existera oberoende av kommunikation.
3. Mekaniska medier: De fungerar som överförare av kategori 1 och 2. Den främsta skillnaden mellan kategori 2 och 3 är att medier i 3 använder kanaler som skapats av teknologi och därmed är behäftade med större tekniska begränsningar och mer utsatta för brus på nivå A än de i kategori 2.

Begreppet kod är ett betydelsesystem som är gemensamt för medlemmar i en kultur eller subkultur. En kod består av tecken (dvs. fysiska signaler som står för något annat än sig själva) samt av regler  eller konventioner som bestämmer hur och i vilka sammanhang de kan kombineras och bilda mer komplicerade meddelanden. Kanalens fysiska egenskaper bestämmer uppenbarligen naturen hos de koder de kan överföra. Telefonen är begränsad till verbalt språk och paraspråk (koder som tonfall, betoning, volym, etc). Vi har utvecklat ett antal sekundära koder helt enkelt för att göra ett redan kodat medelande överförbart via en viss kanal. Ett meddelande i den primära koden verbalt språk kan omkodas till en mängd olika sekundära koder som morse, semaforering, teckenspråk, handskrift, blindskrift, tryckstil. Feedback är precis som medium ett begrepp som Shannon och Weaver inte använder men som efterföljare funnit värdefullt. Kort sagt är feedback överföringen av mottagarens reaktion tillbaka till sändaren. Vissa kommunikationskanaler försvårar feedback avsevärt. Kommunikationsradio och telefoner  tillåter växelvis sändning som kan utföra vissa feedbackfunktioner, men denna feedback är uppenbarligen av en annan typ än den smidiga feedback som sker vid kommunikation ansikte mot ansikte.

Vid kommunikation ansikte mot ansikte kan vi sända med rösten och samtidigt ta emot med ögonen. En annan faktor är tillgång till dessa kanaler. De mekaniska medierna, särskilt massmedier, begränsar tillgången och därmed feedback. Vi kan inte ha konstant tillgång till BBC, även om dess avdelning för publikundersökningar försöker förse företaget med ett formellt feedbacksystem. På samma sätt är elevernas tillgång till kanalen ljudvågor begränsad när jag ger en föreläsning. De ger mig mindre feedback än vid ett seminarium, där de har mycket större möjlighet att själva yttra sig. Feedback hjälper mottagaren att känna sig delaktig i kommunikationen. Att vara medveten om att kommunikationen tar hänsyn till vår reaktion gör oss mer benägna att acceptera sändarens meddelande. Att vara oförmögen att uttrycka sin reaktion kan leda till en känsla av vanmakt , som i sin tur kan orsaka så mycket brus att meddelandet helt går förlorat. Även om feedback inför en bakåtriktad slinga från destinationen till källan förstör den inte lineariteten i Shannon och Weavers modell utan finns där för att göra förfarandet att överföra meddelanden effektivare.

Nedan följer ett filmklipp som belyser enkelheten och hur kommunikation beskrivs genom Shannon och Weavers klassiska kommunikationsmodell.

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckYVJoTWUwdFh4Sms/view?usp=sharing