När det finns ett gemensamt miljötryck på livsformer som har en gemensam förfader kan de ibland utvecklas likartat. Det här kallas parallell utveckling. T.ex. har många pungdjur som kängurur öppningen på pungen där de bär och matar sina ungar framtill. Men en del bobyggande pungdjur, särskilt vombater och punggrävlingar har utvecklat en pung som öppnas bakåt. Det gör att ungarna skyddas bättre mot sand och jord. De båda senare djurarterna hade en gemensam förfader men har sedan utvecklats åt olika håll. Genom oberoende genmutationer har de utvecklat likartad kroppsstruktur, den bakåtvända pungen. 

Inte alla bobyggande pungdjur har utvecklat det här draget. Bara för att en idé är bra betyder det inte att evolutionen ser till att den förverkligas. Allt beror på om rätt mutation inträffar som svar på påverkan från miljön.

Bild: Kängrun har öppningen på pungen där de bär och matar sina ungar framtill.

(https://www.wilhelma.de/nc/de/aktuelles-und-presse/pressemitteilungen/2012/29082012-kaengurus.html)

Bild: Nakennosvombat vid sin bohåla har med fördel pungen baktill för att skydda ungarna från sand och jord.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Vombater)

Bild: Punggrävlingen har liksom vombaten utvecklat en bakåtliggande pung för att skydda ungarna.

(https://en.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Featured_picture_candidates/August-2010)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckcjVYNXAxWVltTkk/view?usp=sharing