Bildgalleriet är tomt.

Alla växter i sjön behöver olika näringsämnen för att kunna bygga upp nytt organiskt material. Ett av de viktigaste ämnena är fosfor som finns i form av fosfater. Fosfater kan komma i vatten som rinner ner i sjön men den största delen kommer från sjöns botten. Fosfater hör till de ämnen som frigörs när det gamla organiska materialet på sjöbotten bryts ner. Ofta är det brist på fosfor i sjöar och då växer de gröna växterna sakta och utvecklas inte så starkt. Det som begränsar hur mycket växterna kan växa i våra sjöar är just mängden av fosfater. Fosfaternas betydelse märks särskilt tydligt tidigt på våren.

Om det är ont om fosfater så kommer grönalgerna snart att ha gjort slut på det lilla syre finns och när algerna dör sjunker de till botten och tar med sig fosforn dit ner. Vi får en fosfatbrist i ytvattnet. Nere på botten bryts de döda algerna ner. De fosfatjoner som då blir fria binds i slammet eller förenar sig med syre och järn och bildar olösliga salter. Bottenslammet blir en fosfatfälla.

Bild: Förekomsten av trådalger i sjöar kan vara ett stort problem.

(https://ecoturf.se/turf-corner/problemlosning/)

I klarvattensjöar som kallas oligotrofa sjöar är det ont om näringsämnen. Visserligen kommer det fosfat till sjöarna med bäckar och åar men det binds igen i bottenslammet. Därför finns här inte så mycket växter på botten och det är inte så många grönalger i vattnet som är klart. I sjöar med mycket näring i som kallas eurotrofa sjöar är det en annan sak och här finns det massor av alger och mängder av bottenväxter. Vattnet är grönt och grummligt. Allt det organiska material som sjunker ner till botten kan ofta förbruka allt syre i djupvattnet med följden att fiskar och andra djur dör.

Bild: Fiskdöd på grund av syrebrist är en av följdkonsekvenserna från frigörandet av sedimenterad fosfor.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Internbelastning)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckeDJmUHVDb1lQN00/view?usp=sharing