Bildgalleriet är tomt.

Den näst innersta planeten i solsystemet heter Venus. Den ligger ca 108 miljoner kilometer från solen. Venus kan man se utan hjälp av teleskop. Näst månen är Venus den ljusstarkaste kroppen på natthimlen. Venus är ungefär lika stor som Jorden men där upphör i stort sätt likheterna. Venus har en tät atmosfär som består av koldioxid och svavelsyra. Solvärmen fångas upp av atmosfären så det är väldigt varmt på Venus, närmare 500 ⁰C. Atmosfären döljer också planetens yta så fram till nyligen visste vi inte hur den såg ut. 1990 gick rymdsonden Magellan in i bana runt Venus.

Med hjälp av radar från Magellan kunde man avbilda det landskap som låg gömt under det tjocka molntäcket. Tar man bort den gasformiga atmosfären runt planeten och flyga lågt över Venus yta skulle vi se vulkanberg som är högre än Mount Everest. Vi skulle se slätter täckta av flytande lava. Det är alltså ingen lämplig miljö för oss människor. För det är inte bara extremt varmt på Venus utan trycket är också så högt att det skulle krossa oss. Venus roterar väldigt långsamt och det är rotationshastigheten som bestämmer hur långt ett dygn är. Venus roterar mycket långsammare än Jorden. Ett dygn på Venus motsvarar 243 dygn på Jorden.

Bild: Venus är en nästan virtuell tvilling av jorden i fråga om storlek och massa.

(https://www.indiatimes.com/science-and-environment/life-spotted-on-venus-10561.html)

Venus ligger nätt och jämnt i vårt solsystems beboeliga zon, i dess innersta område. Redan tidigt föreföll det som om Venus på flera sätt skulle kunna vara mycket lik jorden. Planeten är lika stor som jorden och man misstänkte att den hade en tät atmosfär eftersom observationer med mycket stora teleskop aldrig visade några detaljer på planetens yta. På 1960-talet gjordes radarundersökningar från jorden där de tillbakakommande ekona innehöll en del information. Den första rymdsonden Mariner 2 gjorde de allra första mätningarna som bl.a. visade att yttemperaturen var ovanligt hög, minst 400 ⁰C.

Därefter har ett tjugotal rymdsonder skickats till Venus och ytterligare ett tiotal har passerat mycket nära Venus på sin väg till andra planeter. I tjugo års tid skickade dåvarande Sovjet ett antal farkoster under namnet Venera till Venus. 1967 försökte man med Venera 4 nå planetens yta genom att bromsa in med en fallskärm, men atmosfären var för tät och falltiden vart för lång till de givna beräkningarna och batterierna i farkosten tog slut för tidigt. Atmosfärtrycket är drygt 90 gånger högre än jordens. Sovjets dåvarande rymdfart handlade mycket om råstyrka snarare än i teknologisk finess vilket var en fördel för venuslandarna. Dessa sovjetiska bilder är fortfarande de enda bilder som tagits från Venus yta och representerar på många sätt en enastående prestation.

Bild: Sovjetiska rymdsonderna Venera 9 och 10 tog dessa bilder av Venus yta mellan 8-14 juni 1975.

(https://www.popsci.com/yes-weve-seen-surface-venus)

1990 nådde NASA:s rymdsond Magellan fram till Venus och i nästan fem år gjorde den tusentals varv runt planeten och skannade av venusytan rakt genom den täta atmosfären. Venusytan är ganska olik andra planeters med förutom ett antal nedslagskratrar även stora vulkaniska slätter. Det finns inga tydliga spår av rinnande vatten från en tidigare epok. Venus roterar långsamt och det tar hela 243 dygn för planeten att gå ett varv runt sin egen axel. Avsaknaden av plattektonik gör då även att Venus saknar ett starkt magnetfält som ett skydd mot solvind och kosmisk strålning.

Den täta atmosfären innehåller inget syre och dess täthet fördelar den höga temperaturen över hela Venus såväl som på nattsidan som på dagsidan. De övre delarna av atmosfären innehåller moln som till stor del består av svavelsyra som kan falla ner som regn om det inte förångas innnan det når marken. Hur har det då kunnat gå så snett för en planet som är inne i den beboeliga zonen? Det är den mycket kraftiga drivhuseffekten som är förklaringen till att temperaturen är så hög på planeten. Från början kan dock jorden och Venus ha varit ganska lika varandra.

Venus bombarderades liksom jorden av småplaneter och kometer som innehöll vattenis, men därefter har jorden och Venus gått skilda vägar. Det kan helt enkelt ha varit så att Venus oceaner kokade bort när solen ökade sin strålning. Den bildade vattenångan fungerade som en mycket effektiv drivgas med en kraftigt ökad temperatur som följd.

Bild: En konstnärs uttryck av ytan på planeten Venus.

(https://www.universetoday.com/98755/are-venus-volcanoes-still-active/)

I dagens venusatmosfär har dock det mesta av vattenångan försvunnit eller övergått till andra former. Solstrålningen har med tiden delat upp vattenmolekylerna i väte och syre där det mesta av vätet kan ha försvunnit ut i rymden. Stämmer detta en bör en ökad andel av deuterium (väteatomkärnor med en extra neutron) kunna observeras eftersom de är tyngre än vanliga väteatomer och inte lika lätt försvinner ut i rymden. Det överblivna syret har delvis försvunnit ut i rymden och delvis bundits i koldioxid. Trots detta förekommer det ändå spekulationer om liv på Venus men då inte på ytan utan en bit upp i atmosfären på 50 kilometers höjd där temperaturen sjunkit till 20 ⁰C och samtidigt har trycket sjunkit till en nivå som motsvarar havsytan på jorden.

Paradoxalt nog är det detta område i Venus atmosfär som är det närmaste man kommer jordiska förhållanden någonstans i vårt solsystem. Sedan 2006 kretsar den europeiska rymdsonden Venus Express i bana runt planeten, ett ESA-projekt vars vetenskapliga ledare är svensken Håkan Svedhem.

Bild: Europeiska rymdsonden Venus Express kretsar sedan 2006 runt i Venus bana.

(https://nssdc.gsfc.nasa.gov/nmc/spacecraftDisplay.do?id=2005-045A)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckTXBUbmpoN2c3MjA/view?usp=sharing