Bildgalleriet är tomt.

1989, tolv år efter uppsändningen från jorden, nådde Voyager 2 Neptunus den yttersta av jätteplaneterna. Medelavståndet till från Neptunus till solen är 4450 miljoner kilometer. Neptunus får bara en tusendel av den mängd solljus som Jorden får. Neptunus tar emot mer värme från sin egen lilla fasta kärna än från solen. På Neptunus blåser vårt solsystems snabbaste vindar med hastigheter på cirka 500 meter i sekunden. Planeten har också en stor mörk fläck som beror på ett stormsystem. När Voyager 2 lämnade Neptunus riktades kamerorna in på Triton, en av planetens åtta månar. Med en temperatur på – 336 ⁰C är Triton solsystemets kallaste himlakropp. Trots detta är Triton en aktiv måne. Den har gejsrar som sprutar upp kvävgas och metan is.

Bild: Planeten Neptunus producerad från bilder tagna genom rymdsonden Voyager 2 1989.

(https://www.startrekdb.se/astronomi/astronomi.php?ovrigt=21)

Bild: Neptunus måne Triton med få kratrar som dock visar på kraftig geologisk aktivitet.

(https://annesastronomynews.com/photo-gallery-ii/the-solar-system/triton-is-with-2700-km-in-diameter-the-largest-moon-of-neptune-it-has-a-surface-of-mostly-frozen-nitrogen-a-mostly-water-ice-crust-an-icy-mantle-and-a-substantial-core-of-rock-and-metal-it-has-a/)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckMFl4TkFUbng5Yzg/view?usp=sharing