Bildgalleriet är tomt.

Enligt Charles Darwins evolutionsteori framstår bevis för att livet på Jorden endast uppstått vid ett tillfälle, eftersom alla levande organismer anpassas och ändras genom ärftliga egenskaper från en generation till en annan. Organismer byggs upp från instruktioner i DNA molekyler, där forskare idag kan spåra hur dessa evolutionära anpassningar relateras till förändringar i arvsmassan övertid. Detaljerad undersökning inom olika områden utifrån hur evolutionen fortgår på en molekylärnivå tillsammans med de otaliga bevis som insamlats in om evolutionen ger en stabil grund för teorin om det naturliga urvalet.

Samtidigt är det svårt att tänka sig någon annan aspekt av biologisk vetenskap som anses vara gällande utan att ha undersökts bortom alla tvivel, även om det inte finns något annat likvärdigt alternativ. En annan fråga som dyker upp är hur livet faktiskt uppstod, vilket Darwins evolutionsteori inte förklarar, vilket numera anses bero på någon molekylär eller kemisk evolution. Experiment visar att under rätt förhållanden kan kemikalier utvecklas lika komplext som liv. Vissa forskare hävdar att det måste ha funnits en första levande organism, medan andra menar att livet vuxit fram genom en mer gradvis övergång.

Med tanke på svårigheten att idag skilja på det levande och det icke levande hur än definitionen ser ut, finns alltid risken att denna kommer att utmanas. Men så länge förmågan att reproducera och utvecklas genom naturligt urval ses som sannolikt, kommer det att spegla livet i universum.

Bild: Charles Darwin och evolutionsteorin.

(https://simplecapacity.com/2014/08/collection-25-inspiring-quotes-charles-darwin/)

Astrobiologins utveckling har resulterat i att vi överväger möjligheten av utomjordiskt liv, där det kanske skulle kunna vara möjligt med ett liv som inte baseras på kol men med samma bindningskapacitet. Exempelvis är silikon det enda ämne vid sidan av kol som har fyra bindningar samtidigt, men dessvärre är dessa bindningar svagare än hos kol, vilket minskar sannolikheten för ett liv som liknar det jordiska. DNA och RNA ansvarar för att cellerna ska utföra precisa ärftliga instruktioner. Förändringar i cellens DNA förändrar ärftlighets egenskaper hos en organism, men även själva DNA, som kanske skulle få en annorlunda formation om livet uppstod på nytt.

Något som tyder på att detta faktiskt har skett är RNA molekylens förmåga att katalysera sin egen replikation, vilket resulterat i att biologer föreställer sig att dagens moderna DNA-baserade liv kan ha uppstått från en tidigare RNA-värld, där RNA molekyler tjänar som både gener och kemiska katalysatorer för kopior och uttryck av dessa gener. Materialet i levande organismer utgår alltid från någon typ av ordning. Exempelvis har levande celler molekyler, som är ordnade i cellstrukturer och bildar ett mönster. Dessa mönster skapar i sin tur alla andra byggnader av liv. Enbart ordning gör inte att något kan leva. Stenar, kristaller, liksom individuella molekyler av liv har atomer proteiner eller DNA som ordnas i specifika strukturer. Vi tolkar dem bara som byggstenar för liv, inte enbart liv.

Bild: Livet på jorden byggs upp av livets minsta byggstenar dvs. aminosyrorna.

(https://www.onecalldnatesting.com/)

Diskussioner om aspekterna för liv på jorden utgår oftast från cellstruktur, cellens metabolism och hur cellens ärftlighetsegenskaper fungerar. Vi föreställer oss möjligen att liv på andra platser i någon mån ska likna det jordiska livet i form av människor och djur. Men inte ens på jorden ser det mesta av livet ut enligt ovanstående kriterier, utan utgörs istället av mikrober och flercelliga eukaryoter. Flera av dessa kan dessutom överleva i en variation av miljöer som skulle vara dödliga för människan. Exempelvis skulle en vanlig organism dö snabbt om den placerades djupt på havsbotten nära vulkanisk aktivitet, där vattnet som kommer upp ur sprickorna är över 350 ⁰C.

Organismer som kan överleva i sådana extrema miljöer kallas extremofiler. Vissa kan leva både normalt, lika väl som i dessa extrema miljöer och även inuti porer inuti stenar. Mikrober som är kemoautotrofa och får sin energi från ur kemiska reaktioner mellan vattnen och de omgivande klipporna, delar samma anfader som resten av livet på jorden och visar således hur livet har förmågan att överleva i de mest märkliga miljöer. På ytan liknar deras levnadsmiljö i stort sätt motsvarande miljö på Mars, även om ytan är för kall för att hålla flytande vatten. Det tidigare nämnda mikroberna som lever i stenar överstiger dessutom allt övrigt liv på jorden.

Endosporer som utgörs av speciella vilande celler produceras av vissa bakterier och möjliggör att de kan förbli inkapslade i århundraden och överleva utan vatten, extrem hetta eller kyla, de flesta gifter och vissa kan även klara sig i vakuum. Det skulle i sin tur kunna förklara varför mikrober möjligen kan överleva rymdfärder inne i meteoriter och på så sätt nå andra planeter och utveckla livet på dessa.

Bild: Endosporer av Bacillus anthracis (Mjältbrand).

(https://bio1151.nicerweb.com/Locked/media/ch27/endospore.html)

Forskare frågar sig således om extremofiler verkligen är extrema då varje organism utgår från att deras egen miljö anses vara det normala och det andra miljöerna utgör det extrema. Vilka miljöer är då vanligast? Utgår vi från Jordens historia så har de extrema miljöerna varit de mest förekommande till skillnad från de förhållanden som lämpar sig för människan. Exempelvis har Jordens atmosfär endast innehållit en lämplig syre nivå för människan i några hundra miljoner år eller 10 % av Jordens historia. I den tidiga Jordens utveckling då det första livet uppstod var extremofiler de enda organismer som överhuvudtaget kunde överleva under dessa extrema förhållanden.

Extremt liv visar sig även idag vara vanligare än liv anpassat för en miljö som passar människan. Betydelsefulla innebörder i sökningen efter utomjordiskt liv belyser till att börja med hur extremofiler utvecklades tidigare än andra livsformer och menar att astrobiologer bör söka efter liv där det går att finna liknande extrema organismer. Det andra argumentet utgår från att extremofiler har förmågan att överleva under flera olika förhållanden, vilket kan betyda att liv kan vara möjligt på många fler platser än vad vi tidigare trott. En värld som håller en miljö i vilken vissa extremofiler kan överleva, utgör en tänkbar plats att söka efter liv. Utgår vi från de biokemiska strukturer gällande livet som vi känner till, liknar de varandra i stora drag och har sannolikt uppstått under samma tillfälle.

Bild: Björndjur är en extremofil varelse som kan överleva under extrema förhållanden.

(https://illvid.dk/dyr/overlevelse/quiz-bjoernedyr-og-andre-ekstreme-overlevere)

Däremot finns det inget som förespråkar att det inte existerar en annan form av liv som vi än så länge inte känner till. Påträffas ett tidigare för oss okänt liv handlar det med största säkerhet om mikrober som tidigare förklarats utgöra vår vanligaste livsform på jorden och skulle kunna stå för nya alternativa livsformer. Mikroberna skulle kanske kunna använda sig av ovanligare aminosyror som isovaline eller pseuduleucine som påträffats i nedfallna meteoriter. Kanske skulle andra ämnen som arsenik eller kisel utgöra viktiga byggstenar i ett alternativt liv, då de innehar liknande egenskaper som fosfor och kol har för oss.

Vatten är ju livsnödvändigt för den typ av liv som vi känner till, men är vatten nödvändigt för andra livsformer eller skulle etan och metan kunna fungera på liknande sätt? Forskningen fortgår och även om det funnits tänkbara organismer som varit tänkta att kunna hysa alternativa livsformer har det visat sig att den genetiska genuppsättningen varit alltför lik vår egen. Utifrån ovanstående diskussioner framkommer möjligheten att liv uppstått någon annanstans, exempelvis från jordnära planeter som Venus eller Mars och färdats till jorden inneslutna i meteoriter.

Denna teori gällande livets färd genom rymden till jorden kallas ibland panspermia. Det har visat sig att organiska molekyler i meteoriter och kometer kan överleva en färd genom rymden och även vissa mikrober från jorden kan överleva måttlig tid i rymden. Det framstår därför som en möjlighet att liv kan migrera mellan olika planeter med förutsättning att livet hamnar på en lämplig färd.

Bild: Panspermia teorin hänvisar till att livet kan ha sitt ursprung någonstans i universum och inte bara på jorden.

(https://astroentrerios.com.ar/web/2009/09/)

För att en mikrob ska kunna nå jorden intakt utgår forskarna från tre tänkbara dödliga faser som måste genomgås. Den första fasen handlar om hur mikroben måste klara sig då den stöts bort från ytan i sin hemmiljö, följt av tiden den spenderar på sin resa genom rymden och slutligen eldhavet som ska korsas då den ska igenom Jordens atmosfär. Undersökning av Mars meteoriter tyder endast på minimala störningar, vilket tyder på att mikrober inuti stenen kan överleva den första och den sista fasen men frågan är om de kan överleva tiden det tar för meteoriten att färdas i rymden. Det som är avgörande är helt enkelt hur länge meteoriten befinner sig i rymden.

De flesta meteoriter färdas i en omloppsbana många miljoner år innan de når jorden, även om de ursprungligen kommer från en närbelägen planet. Det verkar högst otroligt att levande organismer kan överleva i rymden i miljoner år, utan vatten och exponeringen av kosmisk strålning. Det finns dock meteoriter som avviker från sin omloppsbana runt solen efter bara några varv. Beräkningar visar på att en på tiotusen meteoriter som färdas mellan Mars och Jorden når sin destination inom ett decennium eller mindre. Experiment visar att en jordnära mikrob kan överleva i rymden ca sex år, vilket skulle kunna möjliggöra att meteoriter innehållande mikrober har en chans att faktiskt nå jorden intakta.

Bild: Meteoritens tidsfärd i rymden avgör om en medföljande jordnära mikrob kan överleva och nå jorden.

(https://illvet.se/universum/solsystemet/meteorit/meteorit-nedslag-i-ural)

Om det är möjligt för mikrober att nå jorden kvarstår dock frågan om de kommer med liv eller om livet faktiskt uppstår då de landat på Jorden. Vad vi vet är att livet inte kan ha uppstått så enkelt under de förhållanden som rådde under den tidiga Jorden, vilket i så fall flyttar tanken om livets början någon annanstans. Detta fördjupas genom att ta upp tidsaspekten som en begränsande faktor även hos eventuella andra världar i vårt solsystem, där de menar att det enda sättet att livet skulle ha fått mer tid på sig att utvecklas är om det migrerat från ett annat solsystem.

Men eftersom vi aldrig funnit någon meteorit utanför vårt solsystem, är risken väldigt liten att Jorden ska träffas av en sådan. Dessutom handlar det som diskuterats tidigare även om tidsaspekten för en sådan resa. Motsatsen till detta skulle vara att livet istället skapas enkelt och att vi skulle kunna finna dess byggstenar på vilken planet som helst som innehar de rätta villkoren. Om liv hade migrerat till Jorden från en närbelägen planet och utvecklats på vår planet så fort som tillstånden var de rätta, visar det på hur livet aldrig fått en chans att inhemskt utvecklas på Jorden, eftersom livet från en annan planet kom hit först.

Hursomhelst uppstod livet strax efter att tillstånden först tillät livet att utvecklas på Jorden, även om det migrerat hit från någon annanstans. Vi har goda argument för att tro att livet utvecklades naturligt genom kemiska processer som gynnade skapandet av komplexa organiska molekyler och den senare evolutionära molekylära själv-replikeringen.

Bild: Med rätt förutsättningar kan mikroskopiska utomjordingar färdas till stjärnorna utan rymdskepp.

(https://www.idg.se/2.1085/1.660006/bakterier-rymdskepp-planeter)

1996 ställdes Hubble teleskopets skärpa in på en liten del av rymden. Det var som att kika genom ett nyckelhål från andra sidan av ett stort rum. Inom det här lilla området kunde man i Hubble-teleskopet se 1500 galaxer ute i rymden. Enligt astronomernas beräkningar så finns det ungefär 40 miljarder galaxer i universum och precis som vår egen Vintergata så består de andra galaxerna också av miljardtals stjärnor. Det är först på senare tid som vi har börjat identifiera planeter som kretsar kring andra stjärnor. Vi kan aldrig veta hur många solsystem det finns men det verkar rätt sannolikt att det i några av de solsystemen finns planeter som liknar jorden.

Finns det liv på andra håll i universum? Astronomerna använder specialantenner som kan fånga in radiosignaler från intelligent liv i en annan värld. Man upptäcker kanske ingenting under vår livstid eller ens under våra barns eller barnbarns livstid men vi har faktiskt lärt oss mer om vårt eget solsystem under de senaste trettio åren än vi har lärt oss under hela mänsklighetens historia.

Bild: Liv i universum? Forskarna ännu inte lyckats bevisa att det finns liv någon annanstans än på jorden.

(https://de.ubergizmo.com/2014/03/14/flug-durch-das-uns-bekannte-universum-video.html)

I Hubble-teleskopet har vi sett hur stjärnor har bildats av jättelika gaser och stoftmoln och de bilderna har lärt oss mycket om vårt eget solsystems ursprung. Vi har trängt igenom atmosfären på Venus och upptäckt ett landskap med väldiga vulkaner och stora slätter täckta av lava. Vi har gått på vår egen måne och sett vulkanutbrott på en av Jupiters månar. Vi har sett närbilder av Saturnus ringar. Framtiden lovar fler spännande upptäckter när vi sedan sänder upp nya rymdsonder för att utforska planeterna. Vem vet vilka hemligheter som finns under Jupiters tjocka moln eller Mars yta? Vem vet vad framtiden kommer att avslöja om Pluto och dess måne Charon. Vem vet vilka upptäckter som väntar, inte bara i vårt eget solsystem utan i andra solsystem och i andra galaxer.

Film:

 Del 1: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckYjNFM0NtQWk5WHc/view?usp=sharing

  Del 2: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckRF91SVdFZWF3UDA/view?usp=sharing

Frågan om det finns andra civilisationer som vi kan få kontakt med har fört med sig att astronomernas hetaste forskningsområde handlar om att utforska exoplaneter. Det här är ett ämne som har blivit mycket aktualiserat den senaste tiden eftersom vi ständigt får information om nya planeter som upptäcks runt nya stjärnor. Det man kan fråga sig är varför det är viktigt att leta efter liv i rymden? Det är en filosofiskt väldigt spännande fråga om människan är den enda intelligenta varelsen i universum? Är vi ensamma? Förmodligen skulle väldigt få människor vara helt ointresserade av att få svar på den frågan.

Forskarna anser att det vore mycket märkligt om det inte fanns liv någon annanstans än på jorden. I så fall skulle vi begå det klassiska misstaget som redan har begåtts ganska många gånger att jorden är i centrum, att solsystemet är unikt, att människan är unik. Den stora frågan är nog inte huruvida det finns liv utan om livet har kunnat utvecklas till den sortens nivå som vi har trots allt uppnått här på jorden. Primitivt liv är nog de allra flesta forskare överens om att man kan stöta på.

Foto: Om 50 år har betydelsen av forskning och teknisk utveckling i rymden en ännu större inverkan på oss.

Det finns oerhört många tillfällen som livet borde kunna uppkomma. Vi bor själva i en galax med kanske 200-300 miljarder stjärnor varav vår sol är en. Med bakgrund av den nya forskningen som har kommit fram om just exoplaneter så tror man ju att det är väldigt vanligt att stjärnor har planeter. Men hur stort är egentligen universum? Vi vet att det finns miljarder galaxer också med hjälp av observationer eller uppskattningar. Galaxer kan formera sig i galaxhopar med tusentals medlemmar med var och en med de här 200-300 miljarderna stjärnor.

Ett centralt begrepp inom astronomin är ”beboelig zon”. Man menar beboelig för den form av liv som vi själva består utav. Organiskt liv, kolbaserat liv och framförallt så menar man att livet har uppkommit i samband med att det finns vatten i havet. Så existensen av flytande vatten är då en fundamental sak i de här sammanhangen och den här beboeliga zonen är alltså det avstånd från en stjärna inom vilket en stjärna bör befinna sig för att temperaturen inte ska vara alldeles för hög. Risken finns annars att vattnet kokar bort eller i det motsatta temperaturen är för låg så att vattnet fryser till evig is, utan istället en zon inom vilken vatten kan flyta.

Foto: Den beboeliga zonen kring en solliknande stjärna ligger mellan 0,99-1,7 astronomiska enheter från stjärnan.

Det ska således vara ungefär de temperaturer vi har på jorden. Om vi tittar i vårt eget planetsystem så finns det ytterligare planeterna Venus och mars som ligger något sånär inom den beboeliga zonen. Men de har utvecklats helt olika och dessutom åt olika håll. En planet måste inte vara på samma avstånd från sin sol som jorden utan det beror på stjärnan i sin tur. Det är ju så att den allra mest vanliga typen av stjärna ute i galaxen och i universum är stjärnor som är lite mindre än solen som är svalare, rödare och kallas för röda dvärgar. De har visserligen också en beboelig zon men då ligger den närmare moder stjärnan än som var fallet hos oss men den finns.

Sen är det ju också så att man har insett att begreppet beboelig zon behöver vidgas. Det bygger på att den är energin som vi talar om ska komma från en stjärna men man vet ju nu att det finns andra situationer där energin kan komma någon annanstans i från än en stjärna. I vårt eget planetsystem så har vi jätte planeten Jupiter och dess månar där månen Europa har ett istäcke över sig men under det så finns det något som flyter. Så det är sannolikt att istäcket faktiskt flyter på vatten. Det i sin tur är möjligt eftersom den här månen utsätts för dragningskrafter från Jupiter. Alltså tidvattenseffekter som gör att den masseras mer eller mindre så att den blir varm.

Foto: Jupiters månsystem.

Den innersta av Jupiters månar Io har ju ständiga vulkanutbrott av samma skäl. Så därmed innebär det att man faktiskt kan leta efter liv på ganska oväntade platser. Med tanke på de cirka 10 miljoner arter som finns på Jorden gör den rikt på liv. Allt liv på jorden tycks ha en ursprunglig uppkomst. Allt liv på jorden är DNA baserat och bygger på samma typ av mikrobiologi som DNA-molekylen representerar. Att det sedan har spridit sig på det fantastiska sätt som det har gjort är en effekt av Darwins utvecklingsteori att kan det göras så görs det enligt naturens drivkraft. Det verkar nästan som alla nischer som vinns i världen har uppfyllts på något sätt utav liv och oftast primitivt men även annat.

Förutom att jorden ligger på lagom avstånd från solen så måste den ha en atmosfär för att främst hindra inkommande skadlig stålning. Det finns kosmisk strålning som kan skada livet och strålning från solen som i det här fallet. Det finns dock ett ozonlager runt jorden som skyddar mot det mesta av den ultravioletta strålningen. Så det finns ju ett antal sådana här faktorer som också bör vara uppfyllda. Sedan har man också spekulerat i att vi har en så stor måne där jorden och månen skulle kunna betraktas som en dubbelplanet vilket kan ha spelat en stor roll för livets uppkomst även om forskarna inte har några säkra bevis för detta. Men det kan vara ganska ovanligt med ett sådant dubbelplanetsystem vi har. Månen påverkar Jorden på flera sätt som kan ha betydelse.

Foto: Vattnet stiger till högvatten på sidan av jorden som är vänd mot månen och också på motsatta sidan.

Är det då möjligt att livet uppstår på en annan jord som har samma förutsättningar, har en atmosfär, har rätt temperatur och är på rätt avstånd. Är det då självklart att livet uppstår? Det är en spännande fråga och det är nog ingen som ka svara på det. Man kan inte vara säker på hur själva livets uppkomst på jorden gick till. Det har gjorts försök att efterlikna förhållanden som fanns på den ursprungliga jorden och sedan med olika har man med olika ingredienser och även elektricitet försökt skapa liv. Men det har man inte lyckats med även om man lyckats skapa väldigt komplicerade molekyler.

Övergången mellan vad som är kemi och vad som är biologi är det fortfarande ganska oklart eftersom spåren när det hände är utsuddade för länge sedan. Kanske utforskningen av andra exoplaneter kan ge en lösning på detta så småningom.Vi utforskar ju också planeterna som finns i vårt eget solsystem och Mars förstås är ju det första man tänker på, exempelvis marsianer är populärt i tiden och i science fiction litteratur. Varför är just mars i sådant fokus i jakten på liv? Det beror på att det dels funnits en myt om marsianer, invasioner och för cirka 100 år sedan var det naturligt för större delen av forskarna och stora delar av allmänheten att tro på att det fanns en civilisation på Mars som dessutom kunde vara hotfull.

Foto: Ansiktet på Mars var helt enkelt en låg upplösning av originalbilden och en situation skuggor.

Sedan så fick man ju ordentliga bilder från 60-70 talet då närbilderna från rymdsonderna skickades och då såg man att det inte fanns några kanaler utan det var kraterlikt eller fanns gott om kratrar. Men och andra sidan så har man ju också sett att det finns väldigt tydliga spår efter vattensamlingar av strömningar av floder. Uttorkade visserligen men som uppenbarligen visar att mars måste ha haft ett annat klimat i sin tidigare period och att det har funnits rinnande vatten. Det är väl möjligt att man kan hitta det även idag men det är lite omtvistat men att det finns och framförallt har funnits stora mängder vatten på Mars är nog ganska uppenbart.

Det betyder ju också att Mars måste ha haft en annan atmosfär än vad den har idag eftersom det måste finnas ett visst atmosfärstryck för att vattnet ska kunna vara flytande. Så Mars har sett helt annorlunda ut för ett på miljarder år sedan och då kanske livet kan ha uppkommit där. Vi kanske fortfarande kan se spåren efter detta eller möjligtvis påträffa det även om det inte går att slå fast att det har funnits liv på Mars. Vi får vänta tills man faktiskt besöker själva Marsytan men det pågår forskning oavbrutet kring detta. Nu har vi Curiosity sonden som kör omkring på Marsytan och tar olika sorters prover. Frågan är om det kommer att bli bemannade farkoster till Mars i framtiden?

Foto: Curiosity landade på Mars August 5, 2012 och skulle vara där i 687 dagar men är fortfarande kvar.

Det får man förmodligen anta eftersom det skulle vara märkligt annars. Det ligger ju i den mänskliga naturen att den här sortens utforskning kommer att göras och sker i lite olika takt. På 60 och 70-talen fanns ju en kapplöpning med politiska motiv bakom med att rymdfarten utvecklades och de bemannade rymdfarterna med mjuklandningen på månen och sådant. Hade man fortsatt i den takten som man höll på 60-talet så hade vi haft en koloni på månen idag och besökt Mars för länge sedan. Men det finns ju andra problem som också behöver lösas än att kolonisera Mars. Ska man se de här sakerna i riktigt långa tidsperspektiv är ganska svårt för oss normala människor att tänka i termer av decennier eller t.o.m. sekler.

Men tittar man på universums utveckling och jordens utveckling så är ju 100 eller 1000 år ingenting. Så vi kanske kan ha lite tålamod, det kommer säkerligen att hända. De andra planeterna som finns bortom vårt solsystem, de så kallade exoplaneterna, upptäcktes först 1995 vilket inte är så länge sedan. Varför tog det då så lång tid att hitta dessa? Det hade funnit spekulationer och även observationer tidigare men man lyckades aldrig riktigt fastställa om det fanns någon sådan planet. Teknologin hade inte heller nått fram till rätt nivå eftersom mycket forskning inom astronomi är ju väldigt teknikberoende.

Foto: James Webb Space Telescope som det kommer att visas i sin omloppsbana.

Foto: Illustrationen förklarar hur långt tillbaka i tiden James Webb Space Telescope kan se.

Det invigs ett nytt observatorium som är bättre än det som fanns tidigare vilket gör att man omedelbart gör nya upptäckter och man kan förbättra det som man redan tidigare kände till. Man skulle möjligtvis ändå om man hade insett det kunnat upptäckt någon exoplanet ett par decennier tidigare men det var väl helt enkelt dags och de här fina instrumenten fanns till förfogande. Hur många har man då hittat idag? Den 26 augusti 2016 har man hittills funnit 3518 exoplaneter men den kan vara helt annan om ett par månader eftersom det går fort. Hur ser forskningsfronten ut som är längst fram i astronomiforskningen?

Det är ett väldigt stort intresse bland astronomerna och eftersom även allmänheten också fascineras av det så underlättar det naturligtvis. All forskning är ju även beroende av att allmänheten och politiker och andra som då bekostar den är intresserade. Det finns en synergieffekt i just när det gäller exoplanetforskning att den är spännande att ägna sig åt men den får också ett stort intresse från allmänheten. Hur upptäcker man dessa exoplaneter? Det finns olika metoder för detta och den metod som användes när man upptäckte den allra första exoplaneten bygger på att en planet som går i bana runt sin stjärna påverkar stjärnan lite också genom att dra lite i den.

Jorden drar exempelvis lite i solen men det är en mycket liten effekt på solen för en liten planet som jorden. För en större planet som Jupiter omkring 300 gånger tyngre än vad Jorden är så blir effekten på solen större. Det är väl osäkert och man bör vara medveten om att även om många av de här observationerna är sofistikerade så ger de fortfarande mycket osäkerhet. Det är inte lätt att dra exakta slutsatser. Det finns dock en typ av planeter som påminner om jorden som man upptäckt och kallar för stenplaneter till skillnad från de här gasjättarna som exempelvis Jupiter.

De flesta exoplaneter som hittats har varit större än jorden och benämns superjordar. De har i allmänhet inte legat i den beboeliga zonen. Men det är nog bara en tidsfråga innan man hittar exempel på planeter som verkligen är lika jorden. Det här låter ju som manus till en sience fiction film. Science fiction är ju en inspirationskälla för alla som sysslar med forskning och skulle kunna påverka forskningen då många forskare säger sig i sin ungdom ha läst mycket science fiction och den här sence of wonder känslan som finns i science fiction bör ju även finnas i vetenskapen.

Det som börjar med att man läser någon science fiction kan ju så småningom leda till en vild spekulation som så småningom bli lite mindre vild och till slut kan bli vetenskaplig fakta. Hur rumsren forskning är det här att ge sig ut och spekulera kring liv i universum? Så länge man talar om att det är en spekulation så är det inte något problem med det.

Foto: Rymdteleskopet Kepler hittar tre små ”beboeliga” superjordar, Kepler-62 f, Kepler-62 e och Kepler-69 c.

Sedan ska den ju helst hålla sig inom det som betraktas mer eller mindre vedertagen fysik. Den verklighet som finns där ute är tillräckligt spännande att man inte behöver hitta på något utan det är bara att försöka hänga med i den och påverka den. Det finns en klassisk fråga inom det här området som går ut på att om nu alla de här miljoners miljoner planeter finns därute var är det andra livet? Varför har de inte gjort sig till känna? Det är Fermis paradox och den innebär att det borde finnas väldigt många sådana här beboeliga världar uti i exempelvis vår galax.

Någon av dem borde ju ha utvecklat en civilisation för länge sedan som skulle vara tillräckligt avancerad för att kolonisera hela galaxen. Vi talar om att åka till månen och till Mars men så småningom mänskligheten också försöker komma till stjärnorna. Han menar då att det där borde ha hänt för länge sedan och vi borde ha sett dem. Men vi ser ju inte spåren av den här galaktiska kolonisationen så det är där paradoxen är. Den borde finnas men den finns inte. Finns det tänkbara svar på paradoxen? Det finns olika svar även filosofer som exempelvis Niklas Boström som diskuterar det här väldigt mycket.

Han menar då ungefär som Fermi att de borde funnits men vi ser dem inte. Någonstans finns det ett filter menar han. En osannolik händelse som antingen kan ha hänt och som redan har passerat, exempel det faktum att livet uppkom, kanske är det extremt osannolikt?

Foto: Fermi paradoxen planet X vs jorden.

Men det hände ju oss i alla fall eller så är det så att det här filtret ligger i framtiden för att eftersom ingen har koloniserat galaxen så kommer inte vi heller att göra det menar han. Då finns det någonting i mänsklighetens framtid som kommer att hindra oss från att göra detta och det vet vi inte ännu vilket det är. Det pågår ju ett aktivt sökande efter liv och hur går det till att lyssna efter liv därute? Det har pågått sedan 60 och 70-talet i varierande utsträckning och i första hand handlar det om radioastronomiska signaler man är intresserad av att försöka upptäcka. Man använder sig av radioteleskop även världens största har medverkat och medverkar i de här projekten.

Man försöker lyssna av olika punkter på stjärnhimlen med olika sorters undersökningar. Antingen att man specialiserar sig inte minst nu på exoplaneter. Det låter ju helt omöjligt att höra någon signal som någon skickar ut då? Har man hört något? Det finns några klassiska exempel på signaler. På 70-talet upptäcktes ett nytt naturfenomen, nämligen de här pulsarerna som skickade noggranna radiopulser men visade sig bero på roterande neutronstjärnor. Några speciella signaler har ju uppfattats och ett berömt exempel är Wow-signalen som heter så för att den som upptäckte det här skrev Wow på kortet från jättesignalen som hade kommit in.

Foto: År 1977 tog Jerry Ehman emot en ovanlig signal av både siffror och bokstäver. Förvånat skrev han "Wow".

Den signalen har man inte riktigt lyckats förklara som jordisk eller så vilket inte betyder att signalen måste vara utomjordisk. Det finns några sådana här detektioner men inga som har upprepats och ingenting som man med säkerhet kan säga kommer där utifrån. Men hur går tankarna om vi dels kan få ett meddelande som vi kan läsa och dels faktiskt förstå varifrån det kommer ifrån någonstans. De kommer nog inte att vara så jättenära så vi har nog där ett kommunikationsglapp på ett hundratal år mellan varje sänt meddelande och mottaget svar. Det är ju lite olika uppfattning om detta om man verkligen ska ge sig till känna, om man ska svara om det kommer ett sådant här meddelande.

Är vi mogna för detta? Vi kommer förmodligen vara teknologiskt underlägsna en sådan civilisation av rent statistiska skäl faktiskt. Klarar vi av detta? I har många exempel från vår egen civilisation hur kulturer har krockat. Stephen Hawkins har ju exempelvis varnat för att man inte ska svara. Icke desto mindre finns det ju ett antal meddelanden på väg ut som har skickats ut härifrån. Ja vad är det vi har försökt säga? Det är lite olika. Det finns ett par rymdsonder som ju sneglar sig ut med väldigt låg hastighet i de här sammanhangen och är precis utanför solsystemet kan man säga. Men de kommer fortsätta att segla vidare i hundratusentals år å de kommer att finnas kvar. Sedan finns även det radiomeddelanden som går ut med ljusets hastighet som har riktats mot icke minst mot några av de här nyupptäckta exoplaneterna.

Foto: Hawkins och Milner inleder jakt på E.T. med historiens största SETI-projekt, Breakthrough Listen.

De försöker beskriva vad mänskligheten är och vad vi känner till och grundläggande saker ofta i bildform. De förklarar hur vi är, hur vi ser ut och att vårt liv är DNA-baserat. Man har t.o.m. utvecklat speciella språk, piktogram, lite hieroglyfliknande som är avsedda att förstås för att sedan kunna användas. När kommer vi att upptäcka liv i rymden? I den primitiva formen som man i första hand kan misstänka kommer vi nog att få uppleva. Är det på Mars då? Inte nödvändigtvis men inte alls omöjligt eftersom det finns en öppen chans där. Men det kan ju också vara så att vi kan hitta spår av liv på andra exoplaneter.

Foto: Voyager 1 och 2 har med sig en guldpläterad koppar disk med inspelade ljud, bilder, kulturer och jordlivet.

Sökandet efter liv i solsystem i första hand koncentrerar sig på att finna flytande vatten och en atmosfär lämpad för liv. Utanför vårt solsystem är planetsystemet Gliese en av de mest aktuella kandidaterna på var det går att finna intelligent liv i universum där två av de ingående planeterna framstår som jordlika. I vårt eget solsystem utgår sökningen efter liv i de kända jordlika villkoren, där det förekommer en koppling mellan atmosfär, hav och himlakropp. Största möjligheten att finna liv är därför mest troligt på Mars, på Jupiters måne Europa samt på Saturnus måne Titan.

De grundläggande egenskaper för liv här på jorden, som kemiskt baseras på kol och flytande vatten, vilket även utgör grundstenar för främmande liv i universum. Trots oenighet då även andra substitut till vatten som exempelvis metan eller etan anses kunna vara en utgångspunkt för liv på andra planeter anses vatten i flytande form ha tre fördelar mot andra ämnen. Den första fördelen utgörs av att vatten håller sig flytande över bredare temperatur spann vilket underlättar kemiska reaktioner. För det andra hjälper dess udda frys egenskaper liv att överleva på vintern då islagret isolerar underliggande vatten och tillåter det att fortsätta vara i flytande form, så att liv kan fortsätta leva i vattnet.

Den tredje fördelen gentemot andra ämnen är elektrisk laddnings polarisation som är utmärkande för vattenmolekylen och resulterar i att vatten är en utmärkt lösare av andra substanser. Det avgörande läget för utveckling av liv på planeter som möjliggörs i det område runt stjärnan vilket utgörs av den så kallade beboeliga zonen. Här befinner sig jorden och Mars, där avståndet till stjärnan som utgör solsystemets centrum är avgörande för energi och värme. Närmast stjärnan är värmen för hög för liv, vilket i vårt solsystem drabbar de innersta planeterna Merkurius och Venus.

I de yttre delarna av solsystemet är värmen för svag för att vatten skall kunna förbli flytande. På några ställen i vårt solsystem tror dock astronomerna att det är möjligt att finna tecken på liv. Planeten Mars och månarna Titan och Europa har de rätta villkoren för utveckling av liv. Även om de flesta av de yttre planeternas månar med största säkerhet är livlösa, tar jakten på liv utgångspunkt i de jordlika villkoren, där uppfattningen av möjligheten att hitta liv på andra platser i solsystemet har förändrats över tid. Fokus riktas idag mot primitivt liv istället för mot intelligent liv.

Sonden Huygens år 2005 landade på Titan och tog hundratals bilder, som visar en värld som på många sätt liknar jorden. Regn från skyn och rinnande floder påminner om de fysiska processer som förekommer på jorden. Det inte vatten som utgör denna fysiska utformning av landskapet. Titans vatten är djupfryst, då temperaturen är -180 grader och utgör istället berggrund som i sin tur är utsatt för erosion av flytande metan. Titans atmosfär anses således utgöra ett enormt kemiskt laboratorium, med experiment av organiska material, där de rätta ingredienserna till de första levande organismerna skulle kunna uppstå.

Eller så finns de redan där? Chansen att finna liv på Jupiters måne Europa beror på dragningskraften från Jupiter och den massiva is som kapslar in Europa. Jupiter frigör i sin tur stora mängder energi, som knådar och värmer upp Europas inre. Under det djupa istäcket tror forskare att det finns en saltvatten ocean med energi och mängder med flytande vatten. Därmed skulle således villkoren för liv vara uppfyllda. Bristen på solljus under isen kompenseras av att energin som smälter isen även är benägen att driva biologiska processer. Om livet uppstått kring dessa hydrotermiska källor under vattnet på den tidiga jorden, är det möjligt att livet även kan ha uppstått i området mellan den varma sten kärnan och oceanen under Europas massiva is hävdar.

Mars är den planet i solsystemet som mest påminner om jorden, trots att den är hälften så stor med en temperatur som varierar mellan -140 och +20 grader. Dessa egenskaper gör Mars till en plats att leta efter fossilt eller befintligt liv. Atmosfären är däremot väldigt tunn och har ett tryck på under en procent av trycket på jordens yta, vilket resulterar i att vatten inte kan existera, då det omedelbart förångas till vattenånga vid uppvärmning. En tunn atmosfär ger i stort sett heller inget skydd mot UV-strålning och förkastar därmed möjligheten för nuvarande liv på ytan, även om landskapet skvallrar om andra förhållanden under tidigare epoker.

Argument för starka bevis hävdar att det har funnits flytande vatten på Mars i planetens tidiga utformning. Senare tagna bilder som antyder att det även förekommit tidigare sjöar eller reservoarer på Mars. Fortgående kartläggning av Mars yta har även resulterat i att det på senare tid på minst två ställen har uppstått nya diken som kan tyda på tillfälliga vatten ansamlingar. Dessa faktorer har bl.a. bidragit till en landning på Mars i augusti 2012, med en robotbil som ska gräva upp jord och stenar, borra i stenarna och kontrollera deras sammansättning.

Forskare har i samband med detta framlagt argument för att det under ett tryck skulle kunna finnas rinnande vatten på en relativt ytlig nivå vilket således gör det teoretisk möjligt att inom snar framtid finna levande organismer eller fossiler av sådana. De senaste årens exploatering i antalet upptäckta planeter utanför vårt solsystem har resulterat i nytt hopp om att finna liv utanför jorden. Jakten koncentreras kring jordliknande planeter, där det kan finnas grundläggande förutsättningar för liv. Planetsystemet Gliese 581 som berördes i textens inledning framhålls som ett av de mest troliga alternativen på var vi kan finna liv i universum.

Planeten Gliese 581c brukar benämnas som den andra jorden baserat utifrån dess många gemensamma egenskaper med vår jord. Få planeter utanför vårt solsystem uppfyller de väsentligaste kraven för att anses likna planeten jorden, vilka förekommer som vatten i flytande form, samt varken för stor eller för liten radie av planeten och att planeten omges av en atmosfär. 2008 upptäcktes det för oss främmande planetsystemet OGLE-2006-BLG-109 som påminner så mycket om vårt solsystem att intelligent liv anses vara möjligt. I stjärnans omloppsbana har man funnit två stora gasfyllda planeter liknande Jupiter och Saturnus.

Omloppsbanorna liknar även dessa planeters samt att förhållandet mellan deras massa och stjärnans massa ligger nära värdena för vår sol och Jupiter. Eftersom det finns så mycket som överensstämmer med vårt solsystem tas det för givet att det således finns flera planeter som liknar våra planeter och kanske även kommer att spegla jorden.