Bildgalleriet är tomt.

Svampar liknar ju växter på det sättet att de är rätt orörliga. Så även om svampar saknar rötter, stjälkar och annat som utmärker växter betraktar de flesta av oss dem som just växter. men när forskarna tog en närmare titt på svamparna upptäckte man nya saker. För det första innehåller växter klorofyll, det gröna pigment som gör att de kan framställa sin näring själva, men svampar saknar klorofyll. Visserligen har både växter och svampar styva cellväggar, men de flesta svampars cellväggar innehåller en kemikalie som kallas kitin. Det är samma ämne som gör exempelvis hummerns skal hårt och därför trodde en del vetenskapsmän tidigare att svamparna egentligen tillhörde djurriket.

Växter tillverkar själva sin näring med hjälp av klorofyll men svampar måste skaffa sin näring utifrån, som djuren. Svampar får sin näring genom att absorbera den från levande varelser eller varelser som har varit levande.

Bild: Stensopp eller karljohan (Boletus edulis) är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog.

(https://www.acc.umu.se/~wschedin/autumn4.html)

Inom naturvetenskapen visste man inte hur man skulle systematisera svamparna och till slut gav man dem ett alldeles eget rike, svampriket. Inom svampriket finns:

• mögelsvampar

• sporsäckssvampar

• basidsvampar

Precis som man kan vänta sig av en enkel organism är svamparnas celler ganska enkla, men de är inte lika enkla som t.ex. en encellig bakterie. I motsats till dessa organismer har en svampcell minst en kärna och en del har två eller flera. Vissa svampar är således encelliga medan andra består av en mängd celler som ofta är rörformiga. Cellerna växer ihop med ändarna mot varandra och bildar långa ihåliga trådar som kallas för hyfer.

Bild: Hyfer är små tunna celltrådar vars uppgift är att ta upp näring och hjälpa till med förökning.

(https://denstoredanske.dk/Naturen_i_Danmark/Skovene/Skovenes_organismer/Skovenes_svampe_og_laver/Svampene)

Svampriket beräknas innehålla över en miljon arter, från de encelliga mikroskopiskt små jästsvamparna till den väldiga svaveltickan. Mykologer kallas de vetenskapsmän som studerar svampar och de delar bland annat in svamparna efter deras sätt att föröka sig. Svampar försökar sig på många olika sätt, men de flesta har förökningskroppar som kallas för sporer. Varje spor har förmågan att utvecklas till en helt ny koloni av svampceller. För att öka chansen att överleva produceras sporerna i överflöd. I en enda liten röksvamp kan det finnas miljontals sporer, det ger goda utsikter till att åtminstone några kommer att utvecklas till svampar.

Mögelsvamparna har den enklaste förökningen. Ni har säkert mött mögelsvamparna åtminstone någon gång. De förökar sig genom att två hyfändar smälter samman och bildar sporer, men mögel kan vara bra för oss också. Möt mögelsvampen och bakteriebekämparen Penicilium notatum. Bakterierna dukar under för mögelsvampens kraft med hjälp av sitt antibiotiska vapen penicilin, försvagar möglet bakteriernas cellväggar tills de slutligen brister. Tack vare penicilinets insatser kan människan överleva livsfarliga bakteriesjukdomar som t.ex. lunginflammation.

Bild: Penicillium chrysogenum är en mögelsvamp som är vitt spridd i naturen och kan ofta hittas i livsmedel.

(https://bio1151.nicerweb.com/Locked/media/ch31/mold.html)

Fruktkroppen på champinionen är god men den är bara en liten del av en jättestor organism. En typisk champinion har överst en hatt, på hattens undersida finns skivorna där sporerna bildas och allt det här sitter på en fot. Den är kanske fem centimeter hög men det är under foten nere i marken som det verkligen händer saker. Under svampens fot finns hyferna, de trådar som består av svampceller. De växer hela tiden och bildar svampens huvudmassa det så kallade mycelet. Efter som denna viktiga del av svampen ofta lever under markytan är den osynlig för oss. För att få en uppfattning om hur långt hyferna kan breda ut sig kan vi titta på giftiga Chlorophyllum molybdites.

Det är bara fruktkroppen, det man brukar kalla svampen som växer ovanför markytan, medan den allra största delen av organismen finns under jorden och den växer utåt i en allt större ring. Svampen tar faktiskt upp hela området under markytan.

Bild: Mycel bildar ett underjordiskt nätverk av hyfer som absorberar näringsämnen.

(https://se.pinterest.com/pin/526428643923667390/)

Det finns svampmycel som är upp till 600 meter i diameter. Svampen ger gräset näring innanför ringen och därför är det grönare där. Förr i tiden trodde man att de här svamparna markerade den ring som älvorna bildade när de dansade och då kallades den också för älvring. Hyferna sprider sig därför att de alltid är på jakt efter näring och på svamparnas meny står i stort sett allting som tyg, trä, läder, vad som helst som är organiskt. Allt som lever eller har levat, kan svamparna få näring ifrån. Men hur kan något som varken har mun eller mage äta?

Svamparna har löst problemet genom att smälta maten innan de äter den, genom att utsöndra syror och enzymer i det organiska material de lever i, t.ex. en hög vissna löv. När löven till sist har brutits ner till mikroskopiskt små bitar, det handlar om molekyler så absorberar svamparna dessa.

Bild: Häxring (även kallad älvring och älvdans) är en cirkel- eller bågformad sammanhängande grupp av svampar.

(https://friskvardsbloggen.blogspot.se/2014_09_01_archive.html)

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckNkp1MC1MenliVUk/view?usp=sharing

Frågor att besvara

• Vad skiljer svamparna från djuren när det kommer till deras födointag?

• Vilka skillnader i struktur och karaktär förekommer mellan de olika grupperna av svampar?

• Vilka uppgifter har de flercelliga svamparnas rörformiga cellstrukturer?