Bildgalleriet är tomt.

Bandhavgarh i mellersta Indien mitt i torrtiden, en axishjort som alltid lever med sinnena på helspänn. Den måste kunna fånga upp minstra vittring eller ljud som kan förebåda ett angrepp. Om inte axishjortarna är på sin vakt kan de bli överrumplade av sina fiender. De har bundsförvanter när det gäller att upptäcka rovdjuren, uppe i trädet sitter langurerna. De har god syn och sitter högt upp på grenarna så att de kan hålla ett vakande öga på vad som händer. Skogen är full av distraherande ljud och rörelser. Hjortarna lyssnar och spanar hela tiden efter möjliga faror men de måste ju kunna äta också, och jägaren måste smyga tills bytet är inom räckhåll. Det ligger oro i luften och det går en våg av nervositet genom hjorden. Man man bör aldrig fly från något man inte ser för då springer mn kanske rakt in i faran. Nu är tigerhonan så nära att hon snart kan gå till anfall men hon måste vänta tills hjortarna kommer ännu lite närmare. Om hon rör sig nu kommer aporna att upptäcka henne. Hjortarna fick ett ögonblicks försprång så de hinner undan. Langurernas vaksamhet blev deras räddning och tigern får gå hungrig.